Semmelsäsong

Skrivet av den 7 Feb, 2017 i Blogg | Inga kommentarer

I februari växer det inte så mycket ur vår annars bördiga jord & jordkällaren som vi skulle fyllt i oktober använder vi inte längre. Istället får vi förlita oss på att mat åker på en sista semester från Långbortistan hem till oss. & så får det väl vara. För så bra har vi det ju nuförtiden.

Istället är februari säsongen för ett endaste livsmedel eller bakverk eller maträtt. Den kan klassas in i lite olika klasser, fast inte lika många klasser som den har namn. Vi pratar såklart om fastlagsbullen, hetväggen, fetisdagsbullen, eller temla som man kallar den om man är detektiv i en julkalender.
Vi pratar om semlan förstås. Vårt svenska bakverk som är det bästa bakverket i hela galaxen.
En semla skall vara en mjuk, saftig bulle där locket är klippt i en trekant. I den skall man ha en mandelmassa som är krämig, krunchig, söt, bitter, len & en massa annat. På det skall man ha på lagom mycket grädde. Dvs inte för mycket, men absolut inte för lite.

semlor

Jag vill inte framstå som någon som är riktigt riktigt bra på att baka en semla. Däremot hävdar jag tämligen oblygt att jag håller världsklass i att äta semla.

För cirka sisådär 20 år sen så var jag & hela min klass av åttondeklassare inställda på att arrangera en semmelätartävling bland vår klass och de som gick i parallellklassen. Det föll sig såväl att precis kring fettisdagen så skulle vi ha nationellt prov i matematik. Framförallt betydde det att man inte behövde gå i skolan fram till 15.20 som var kutym & som man gjorde varje dag annars innan man tog bussen hem 15.40. Man skulle enligt fysiklärare Månsson få lämna klassrummet när man är klar med provet & sen få ledig resten av dagen.
Vi i klassen. Eller som jag minns det så var detta en väldigt anti-jämställd aktivitet där idel grabbar anmält sig. Vi insåg att ett prov brukar ta 40 minuter & att vi då skulle ha ca en timme på oss att äta semla denna tisdag i februari för snart två decennier sen.

Så i en butik mittemellan tygrike & knallebygd där ledorden var Kind mot kind i Kind, som också kallades Svenljunga, där undertecknad fick den stora äran att få sina första skolbetyg, där fanns en relativt nyöppnad butik vid namn Hasses Cash som annonserat i Svenljunga Tranemo Tidning om att de just denna dag då vi hade mängder av tid att för äta semlor även hade ett ytterst lockande extrapris på samma bakverk.

2 st semlor skulle kosta 5 kronor.

Vi misstänkte inte då på den tiden att detta inte var bakat enligt den konstens regler om saftig bulle, luftig grädde & tredimensionell mandelmassa utan snarare konstiga regler om torr bulle, gul grädde & mandelmassa rakt från fabrik.
Nä, de misstänkte vi inte utan vi hade tagit med oss pengar hemifrån för att kunna ladda upp en ordentlig semmelbuffé. En del hade råd med det pga att de antagligen hade en orimligt hög månadspeng. Någon hade pantat burkar dagen innan. Någon hade ”hittat” pengar hemma & jag hade med hjälp av en lång kökskniv & orimligt med list & finess lyckats tömma min egen spargris ur hålet på ryggen på grisen. Inte tömma den helt så att det vore misstänksamt förstås, utan halvtömma den så att det fanns pengar kvar ifall nån av ens målsmän skulle undersöka om där äntligen fanns pengar till en ny cykel.

Så efter matteproven som i efterhand som vanligt innehöll de obligatoriska slarvfelen så gick ett gäng hungriga oförstörda grabbar vägen under vägen till guldgruvan som var märkt med Hans smeknamn & handlade så mycket semlor vi orkade bära utan att behöva spendera onödiga pengar på påsar & sen satte vi oss på trappan bakom torget i byn som lokalt gick under namnet lilla Texas.

Ivrigt påhejade av varandra så började kampen som också skulle vara mellanmål & kanske även kvällsmat för en del av oss.
Nån som på allvar trodde den hade en segerchans stannade proppmätt på 2 st. Nån annan åt 5 & trodde såklart den skulle få gå till skolan dagen efter & imponera på tjejerna i klassen med den åtråvärda prestigen.
Jag ställde för första & sista gången upp i en tävling som var en tävling i något jag kände hela jag var ämnad att tävla i & åt med glad aptit upp 11 stycken semlor.

Japps, jag blev väldigt mätt. Men mest stolt.

Såhär i efterhand så inser jag att det är ett rekord jag inte kan slå längre. Jag har nog inte kraften i kroppen & jag är inte heller så sugen på att ta joggingrundan (Torekov tur och retur hemifrån i rask takt, enligt google) som det kräver för att förbränna ett nytt rekord.

I nästa inlägg skall vi också gå på djupet hur man kan göra en semla som är så god så man bara behöver äta en.
Men tills dess så vill jag ha reda på om någon slagit rekordet eller eventuellt jobbar på Guiness Rekordbok & kan skriva in ett par rader om vad som hände utanför Hasses Cash den där tisdagen 1996.

På återhörande i ämnet.
& är jag inte slagen innan nästa semmelinlägg tar jag mig friheten att utbilda alla som vill i semlans ädla konstigheter.

// Johan Blidberg

Skriv något till oss